Hej å hå

Är ju verkligen ingen stjärna på det här längre. Men det är ju som jag sagt tidigare. Mår jag bra så skriver jag ingenting.
Men fan, annat är det nu!
Mår så fantastiskt jävla bra! Fatta?! Haha

Bara så där huxflux får jag in en karl i mitt liv som jag efter så pass kort tid känner att han, han är så förbannat jävla bra på alla sätt å vis!
Jag känner mig sådär riktigt löjlig i hans närvaro.
Var har han varit hela mitt liv?!
Känner verkligen att det här kan leda till nånting bra.
Och jag tycker att det är min tur för kärlek.
För jag kan nog säga att jag har gått å blivit kär.. Så snabbt. Och det skrämmer mig lite. Hur fort en människa kan betyda för en. För han kan ju lika fort bestämma sig för att det här inte är vad han vill.
Så ja, han har kraften att krossa mitt hjärta redan.

Vi båda sa till varandra ikväll. -tänk om vi, spola tillbaka till att vi inte hade träffats?

Ingen av oss gillade den tanken. 

Men det är nytt, och jag går på moln. Och jag vill fortsätta med det!
Så skönt med en annan sorts tyngd i brösten när man ska gå och lägga sig.
/S

Livet

Livet fortsätter, vissa dagar bättre än andra.
Eller bättre stämmer inte, mindre dålig kanske.
Går bra när man är med nån, att va ensam är värst. Jag har gömt mig mycket från mig själv, jag vill inte vara ensam.
Då blir jag inte distraherad från min egen hjärna.

Jag har till och med börjat läsa en bok för att slippa mina egna tankar.
Hade jag inte mått som jag mår så hade jag nog bara väntat på filmen som ska komma baserad på boken.

Egentligen har jag inte ro att läsa, men jag tvingar mig varje kväll att läsa så jag blir trött och inte behöver ligga och tänka så mycket.

/Sofia.

Mardrömmar

Natten var inte nådig mot mig inatt.
Jag har egentligen aldrig haft svårt att sova, vissa perioder har det väl gått sämre.
Men inatt...
Måste ha varit värsta natten som jag kan minnas på bra länge.
Allt i sängen låg bara som ett harvelkors. vaknade flera gånger kallsvettig.
När jag vaknade sista gången 04.20 så kunde jag inte somna om, jag låg vaken minst en timme minns jag. fustrationen blev väldigt märkbar.
Man försöka sortera bort tankarna och inte tänka på det man just drömt om och var drömmen beror på.
Men man upptäcker sig själv att nu är jag här igen.

Jag saknade nästan att mamma skulle komma och "slå mig med gummiklubban" om jag inte somna.
När jag sover, det är då man brukar få frid. Att man ska få slippa det man går runt och tänker på på dagarna. Jag känner hur matt jag är nu när jag inte har fått vila från det inatt.


/S

Värre

Jag har en förmåga att göra allt värre för mig själv.

Varför fortsätter jag tro att nått ska gå min väg?

Jag känner mig bara helt tom just nu. Ett tomrum som aldrig kommer fyllas.

Learn to live with it..

❤ /s.

fyrklöver

Då var det dax igen. Ännu en resa till Irland är bokad!
Åker imorgon rättare sagt. Den här gången har jag med mig Angelica och Peter. Vi kommer få fira saint patricks day på självaste Irland! hur mäktigt blir inte det?!

Det ska bli skönt att få komma bort från min tråkiga vardag här hemma ett tag.
Tidsoptimist som jag är så har jag fortfarande kläder i tvättmaskinen som jag ska ha med mig.
Men jag hinner, har hela natten på mig om int annat.

Helgen var bra, riktigt bra. Fick träffa några jag saknat mycket. Man hinner inte umgås med alla man vill så ofta som man vill längre.
Längesen jag hade en sån rolig bilresa hem, brukar vanligtvis somna. Fanns ingen tid för det den här gången.

hujj /Sofia.

sorg

Personen som den här texten handlar om hade just förlorat en nära vän och var i stort behov av hjälp för att hantera sorgen efter sin vän. Han bad om råd och hjälp via nätet.
En äldre man tog sig tid att svara och var den som verkligen stod ut från mängden.

Du kan läsa hans kloka svar här under. För egen del fick jag mig verkligen en tankeställare om hur jag ser på liv och död när jag läste det här.

-----------------------
Ok, här kommer det. Jag är gammal. Vad det innebär är att jag har har överlevt (så här långt) och att många människor jag känt och älskat inte gjort det.

Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, kollegor, mor- och farföräldrar, mamma, släktingar, lärare, mentorer, elever, grannar och mängder av andra människor.

Jag har själv inga barn och kan inte föreställa mig smärtan det måste innebära att förlora ett barn. Med det sagt, här är i vilket fall mina tankar.

Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig vid att människor dör. Det har inte jag gjort. Och det vill jag inte heller. Det river upp ett hål i mig varje gång någon jag älskar dör, oavsett under vilka omständigheter.

Men jag vill inte att det inte ska ”spela någon roll”. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar förbi. Mina ärr är ett bevis på den kärlek och det förhållande jag hade med och till den personen.

Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.

Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli sönderskuren och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

Och ärrvävnaden är starkare än den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan se.

När det gäller sorgen så kommer du upptäcka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtomkring dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre finns.

Allt du kan göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det en fysisk sak. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som också flyter omkring.

För en tid är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

I början är vågorna 30 meter höga och störtar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens tid till att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. När de kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Men däremellan kan du andas, du kan fungera.

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du upptäcka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter höga. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dom komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer komma ut på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig att du kommer överleva dom. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dom också.

Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.

Väldigt bra beskrivet på hur sorg känns <3

2016

Första inlägget!
Ja vad säger man. Mår lite bättre nu när de börjar va lite ljusare ute.
Usch, jag känner att jag ha blivit sämst på det här. Har inget vettigt att skriva.

Jag måste verkligen ta tag i och städa lägenheten, det har verkligen inte funnits nån energi till det. Nu är det väll inte så jävla stökigt. Men de är massa grejer som måste plockas undan.
Mina julklappar tex, dom ligger fortfarande i en kartong i hallen.
Kan ju försöka ta nå bilder på lite av det jag fick kanske. Längesen jag la upp nån bild här.

Var hur som helst ut på krogen i fredags med några fina tjejkompisar! Hade jätte roligt. Dock fick ja bli förbannad i garderobskön en sväng.
Ni kanske har läst om det som hänt i Köln, Tyskland?
Hur som helst tycker jag det är för jävligt att tjejer snart inte kan vistas utomhus på olika evenemang utan att bli trakasserade.
Hur som helst så blev jag taffsad på, det var längesen sist.
En utländsk kille klämde mig rejält på röven när jag passerade i kön.
Jag vände tillbaka och sa att det där är fan inte okej!
Fick en hånflin tillbaka.
Övervägde att ge han en smäll, men kön fortsatte att och jag följde med den.
Men om blickar kunde döda. Då hade jäveln varit död.
Hade jag idats så skulle jag väll egentligen gått till en vakt och sagt till och ha fått göra en anmälan. Hatar att dom som sexuellt ta sig friheter ska få gå utan konsekvenser.
Men jag orkade inte.

Det är inte roligt att killkompisar ska behöva va orolig för att låta oss gå iväg själv sen heller.
Och om det nu skulle hända oss nått få dåligt samvete för att inte följt oss dit vi skulle.
Rent ut sagt förjävligt.

Nästa gång, då orkar jag. Då jävlar ska äcklet få smaka BLY! :D nämen en bra höger kan jag nog slänga iväg. Och sen blir det anmälan på den jävla motherfuckern.

Känns tråkigt att det ska behöva va så här, jag är ingen som blir arg och slåss. Jag vill inte behöva göra det.
Hatar ordet, men man blir fan krängt.
Vissa blir krängt för att dom inte få gå in på krogen,
Vissa blir krängt för att nån trängde sig i kön,
Vissa blir krängt för att nån inte har samma åsikt.
Och jag, jag blir sällan krängt. Hatar verkligen det ordet. Men när man rör mig på mina privata delar utan tillåtelse då kan jag använda det ordet.

Jag är glad att jag har mina hundar när jag är ute och går då känner jag mig trygg. Men när jag inte har dom så går jag alltid med nycklarna mellan knogarna på kvällar och nätter. Speciellt på helgen.

Nä nu ska jag ta en dusch, va på gympa ikväll. Tror jag har somamove imorgon.

Hujj /Sofia.